Del 2

Graviditetsberättelse del 2

Nu när jag hade gjort mitt val, började en annan jobbig del av graviditeten. Eller egentligen började de ju tidigare, men blev jobbigare nu.

Jag hade å har full förståelse för att mannen ifråga fick sitt livs chock, och inte ville detta här..ja försökte förstå och lyssna så gott ja kunde. Men samtidigt kände ja att ja kan inte bara tänka på alla andra utom mej själv. Å de kändes som att de va de ja gjorde där ett tag. Allt kretsade kring alla andras känslor och viljor, men inte min. att de va ja som hade barnet i magen va tydligen inte nåt särskilt kändes de som. ”e ju inget barn” ”sluta va så egoistiskt”

Möjligt att ja kanske va egoistisk, men e ju ändå ja som bar på barnet, blir lite andra känslor då.  En man har nog svårt å föreställa sig hur de känns, eller de går inte. Mn måste va me om de för å kunna förstå.. men samtidigt tycker ja att man kan ju försöka förstå min situation..de e inte bara å ”ta en tablett” så e de över som man fick höra.

Ja e inte den som vill baktala eller ösa skit över andra människor, därför kommer ja inte blanda in mannen ifråga allt för mycke av respekt. Men mycke kommer komma fram ändå, men kommer inte ta me allt..

 

De blev iaf mycke bråk å mycke tårar, ja gick me ständig ångest över situationen, dåligt samvete över att ja ”förstört livet” som de så fint hette för en annan människa. De gjorde så jävla ont i själen ska ni veta å gå me den känslan, att man gjort så mot en annan människa, samtidigt som man inte kan göra nåt åt de, för ta bort barnet gick bara inte.

Å samtidigt så va ju inte detta planerat, ja gjorde de ju inte me flit, och jag va inte ensam.. men visst, mitt val att behålla barnet mot hans vilja. Och han me den tron att ja planerat detta, och va lycklig och glad.

Och de kan ja me all säkerhet säga, att hamna i en sån här situation planerar man inte, varken för sig själv barnet eller pappan. En människa som gör så medvetet för å få ett barn, en sån människa förstår ja mej inte på. Och även där kom vi till en jobbig punkt, att han trodde att ja gjort detta medvetet, och ja kämpade för å få han å förstå att så inte va fallet. En känsla i mej säger att så kommer alltid va fallet, tyvärr..

Mycke känslor och mycke bråk närmaste tiden, får även höra en sväng att ja inte e gravid utan bara nåt ja säger. . tiden går vi bryter kontaktet i princip ett tag, då ja fått inse att ja blir ensam me barnet, helt ensam i den bemärkelsen att han inte vill ha me barnet att göra.

De e väldigt jobbigt, alla känslor som snurrade i en..ja ville ju de bästa för barnet,  ett barn ska veta vem som e föräldrar tycker ja, dom ska ha rätt till de. Och de gjorde så ont i mej att mitt barn ska behöva växa upp utan den chansen. Men va ska man göra.. mitt samvete sved ordentligt, mitt barn får lida pga av mej..

Alltså första tiden i graviditeten va så jobbig, ständigt bråk och tårar, samtidigt som ja kände mer å mer tecken från magen å kroppen å va glad. Men när ja va glad så öste skuldkänslorna över mej. Men ja va lycklig å glad över barnet, bara att ja tillät mej inte själv känna de till 100 procent. Hade ja inte varit glad å älskat barnet, hade ja ju inte behållit de å kämpat så otroligt som ja gjorde för å lösa situationen.

Ja svällde upp fort i magen, så mina vanliga kläder kunde ja glömma i princip direkt. Tyckte att ja va så stor om magen kommer ja ihåg ha ha..på sätt å vis va ja väl de, svullen å så. Men om man jämför nu då så e de skrattretande. Älskade iaf att se hur magen växte. Samtidigt som oron i mej växte. Ständig oro har ja haft över att nåt ska hända mitt barn,  nästan så man letat efter tecken på fel å blivit knäckt. Varje gång ja gick på toan va ja nervös över å få se blod. De första ja gjorde på morgonen va å titta ner för å se att de inte va blod på lakanen. En daglig rädsla ja har än idag. Tror de kommer av hela situationen, att ja hade så ont i början, att ja kämpat så för mitt barn. Barnet har blivit mitt allt, en sån stark kärlek så de går inte å beskriva.

Tiden gick å de va lugnt å skönt. De va skönt att få lugn å ro, samtidigt som de gnagde i mej.

Blev dags för ultraljud, som ja väntade 21 juli. Har aldrig väntat så på ett datum som då.. såg så mycke fram emot å få se barnet å få se om de e en tjej eller kille. Samtidigt va ja så fruktansvärt rädd för att få höra att nåt va fel.

Åkte med min syster och hennes man, dom va lika förväntansfulla som jag. Vi blir uppropade å går in. När ja la mej på britsen å drog upp tröjan, så rädd som jag var då har ja aldrig varit. Ja va spänd som ja vet inte vad.

Å ja får äntligen se mitt barn, du store tid va fin. Han levde livet där inne i magen kan man säga..å allt såg bra ut, (allt man kan se då) kommer ihåg lättnaden när ja såg två armar å två ben å ett huvud. Å en hel ryggrad, hjärtat slog som de skulle.. en stor sten föll, å kunde man älska barnet mer än va ja redan gjorde så hände de då J

Nyfiken som jag e så ville ja ju veta könet såklart, hade ju känt på mej hela graviditeten att de va en kille, så man ville väl mest ha de bekräftat. Som hon såg så fanns de inga tvivel om saken, de va en kille, hon kunde säga till 95 procent säkerhet att de va så, mer får hon inte säga, va rätt tydligt att de va en pojk om man säger så J men man vet ju aldrig. Men ja e rätt säker. Även säker på att jag aldrig har sett nåt finare, min son. Helt otroligt bedårande.

Då inköptes även första kläderna, till släkten och visade stolt bilderna på lillen, såg ju på alla att dom va glada å stolta, men dom tyckte nog ja va lite fjantig när ja talade om för dom se så vacker å fin han e J

Har satt upp en bild åt ”mormor å morfar” på kylskåpet och även hos ”moster” kopierade några bilder, själv har ja ramat in originalen å ska ha på väggen. Behöver ja skriva att ja strålade av lycka? Nu gick ja även ut me graviditeten till omgivningen. Nu visste man att de va bra me barnet, sen började ja bli så pass stor så de va svårt att dölja. Plus att ja hade börjat få väldigt ont i fogarna och ryggen, och benen, redan flera veckor innan å de blev ju inte bättre.

Trots all smärta i kroppen så njöt ja, va så lycklig!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0