trimi´s värld

har ja nu fått höra ännu en gång..å de kan ja säga att det är sista gången. man kan acceptera och förlåta en hel del, å de har ja gjort, ja har försökt å smälta å låta de ta sin tid.. men å få höra de nu igen, förstör nog chanserna till att ja ska kunna förlåta.. å sen att få höra att de e mitt fel, de e pga mej allt blir som de blir. de e mitt fel att de å de har hänt, de e mitt fel att barnet får de så å så..de e mitt fel att de inte går å lösa ALLT E MITT FEL..
de enda ja gjort e å behålla ett barn som inte va planerat å började älska de..ja skulle kunna ge mitt liv för barnet redan..ja vill inte gråta mer, ja vill inte vara orolig mer, ja vill inte ha dåligt samvete..ja orkar inte kämpa mer för den framtid som ja hade hoppats att gossen skulle få..men kärlek kommer de inte bli brist på, ja älskar honom redan över allt annat, å ja vet att ja kan ge honom de bästa som den bästa kan få. även om situationen inte e exemplarisk.. men ja kämpar inte mer för å få de å bli bra för andra parter.. finns gränser på hur mycke ja kan ta oxå.

nu undrar ni säkert va de e som hänt denna gången. eller ja ni vet ju inte så mycke mer än att ja e gravid och ensamstående (förutom mina vänner å bekanta som läser) har ju sagt att ja ska skriva ner min berättelse nångång.
kan säga som så att denna gång handlade de om något så simpelt som namn. jag har ju för längesedan bestämt namn på barnet, sånna namn som fastnar liksom. å detta bestämde ja långt innan "pappan" sa att han ville ha me barnet å göra. ja gick i nästan 5 månader å trodde att ja skulle va ensam me barnet.
å ja står fast vid mina namn de e de ja gjort..å de accepterade inte personen ifråga.. men ja har gått ensam å trott att de bara va ja å barnet.. planerat å så, sen helt plötsligt ska allt ske på hans vilkor, annars blir han sur å vrång.
jag står iaf fast vid mina namn, då ja e enda föräldern i detta drama som erkänt föräldraskap så länge. de resulterade i att ja fick höra igen att ja e dum i huvudet, att ja e en stor egoist, och att de e synd om barnet. och att ja får vara ensam om barnet..
hur många ggr ska man ändra sig?? så avvisa ett barn pga ett namn e ok, men allt ja gör e fel??
nej ja ger upp..patetiskt e de alltihopa..
de e inte mitt val å lämna barnet, så ja ska inte ta på mej ansvaret för de, va än ja får höra. de vet ja, men de gör ont i hjärtat för barnets skull..

somnade kanske vid fem sex tiden i morse, låg å tänkte, smekte magen, gick igenom allt om å om igen..tårarna rann, hur många tårar av hjälplöshet å olycka ska ja behöva fälla..
ja vägrar fälla många mer tårar om dom inte e av lycka..

ni ska få hela berättelsen nån dag från dag ett i min graviditet. fast indelad blir den nog, mycke känslor å reaktioner å händelser som ska skrivas i ord..

ska försöka få i mej lite kaffe nu..vila lite, sen kommer pappa å hämtar mej, ska följa me dom till karlstad. ska köpa mej ett pa gummistövlar, e de ja planerat å köpa :-) å en bh..

sen kanske ja stannar kvar, å börjar fixa me vaggan nu när de e fint väder..