trimi´s värld

Graviditetsberättelse del 2

Nu när jag hade gjort mitt val, började en annan jobbig del av graviditeten. Eller egentligen började de ju tidigare, men blev jobbigare nu.

Jag hade å har full förståelse för att mannen ifråga fick sitt livs chock, och inte ville detta här..ja försökte förstå och lyssna så gott ja kunde. Men samtidigt kände ja att ja kan inte bara tänka på alla andra utom mej själv. Å de kändes som att de va de ja gjorde där ett tag. Allt kretsade kring alla andras känslor och viljor, men inte min. att de va ja som hade barnet i magen va tydligen inte nåt särskilt kändes de som. ”e ju inget barn” ”sluta va så egoistiskt”

Möjligt att ja kanske va egoistisk, men e ju ändå ja som bar på barnet, blir lite andra känslor då.  En man har nog svårt å föreställa sig hur de känns, eller de går inte. Mn måste va me om de för å kunna förstå.. men samtidigt tycker ja att man kan ju försöka förstå min situation..de e inte bara å ”ta en tablett” så e de över som man fick höra.

Ja e inte den som vill baktala eller ösa skit över andra människor, därför kommer ja inte blanda in mannen ifråga allt för mycke av respekt. Men mycke kommer komma fram ändå, men kommer inte ta me allt..

De blev iaf mycke bråk å mycke tårar, ja gick me ständig ångest över situationen, dåligt samvete över att ja ”förstört livet” som de så fint hette för en annan människa. De gjorde så jävla ont i själen ska ni veta å gå me den känslan, att man gjort så mot en annan människa, samtidigt som man inte kan göra nåt åt de, för ta bort barnet gick bara inte.

Å samtidigt så va ju inte detta planerat, ja gjorde de ju inte me flit, och jag va inte ensam.. men visst, mitt val att behålla barnet mot hans vilja. Och han me den tron att ja planerat detta, och va lycklig och glad.

Och de kan ja me all säkerhet säga, att hamna i en sån här situation planerar man inte, varken för sig själv barnet eller pappan. En människa som gör så medvetet för å få ett barn, en sån människa förstår ja mej inte på. Och även där kom vi till en jobbig punkt, att han trodde att ja gjort detta medvetet, och ja kämpade för å få han å förstå att så inte va fallet. En känsla i mej säger att så kommer alltid va fallet, tyvärr..

Mycke känslor och mycke bråk närmaste tiden, får även höra en sväng att ja inte e gravid utan bara nåt ja säger. . tiden går vi bryter kontaktet i princip ett tag, då ja fått inse att ja blir ensam me barnet, helt ensam i den bemärkelsen att han inte vill ha me barnet att göra.

De e väldigt jobbigt, alla känslor som snurrade i en..ja ville ju de bästa för barnet,  ett barn ska veta vem som e föräldrar tycker ja, dom ska ha rätt till de. Och de gjorde så ont i mej att mitt barn ska behöva växa upp utan den chansen. Men va ska man göra.. mitt samvete sved ordentligt, mitt barn får lida pga av mej..

Alltså första tiden i graviditeten va så jobbig, ständigt bråk och tårar, samtidigt som ja kände mer å mer tecken från magen å kroppen å va glad. Men när ja va glad så öste skuldkänslorna över mej. Men ja va lycklig å glad över barnet, bara att ja tillät mej inte själv känna de till 100 procent. Hade ja inte varit glad å älskat barnet, hade ja ju inte behållit de å kämpat så otroligt som ja gjorde för å lösa situationen.

Ja svällde upp fort i magen, så mina vanliga kläder kunde ja glömma i princip direkt. Tyckte att ja va så stor om magen kommer ja ihåg ha ha..på sätt å vis va ja väl de, svullen å så. Men om man jämför nu då så e de skrattretande. Älskade iaf att se hur magen växte. Samtidigt som oron i mej växte. Ständig oro har ja haft över att nåt ska hända mitt barn,  nästan så man letat efter tecken på fel å blivit knäckt. Varje gång ja gick på toan va ja nervös över å få se blod. De första ja gjorde på morgonen va å titta ner för å se att de inte va blod på lakanen. En daglig rädsla ja har än idag. Tror de kommer av hela situationen, att ja hade så ont i början, att ja kämpat så för mitt barn. Barnet har blivit mitt allt, en sån stark kärlek så de går inte å beskriva.

Tiden gick å de va lugnt å skönt. De va skönt att få lugn å ro, samtidigt som de gnagde i mej.

Blev dags för ultraljud, som ja väntade 21 juli. Har aldrig väntat så på ett datum som då.. såg så mycke fram emot å få se barnet å få se om de e en tjej eller kille. Samtidigt va ja så fruktansvärt rädd för att få höra att nåt va fel.

Åkte med min syster och hennes man, dom va lika förväntansfulla som jag. Vi blir uppropade å går in. När ja la mej på britsen å drog upp tröjan, så rädd som jag var då har ja aldrig varit. Ja va spänd som ja vet inte vad.

Å ja får äntligen se mitt barn, du store tid va fin. Han levde livet där inne i magen kan man säga..å allt såg bra ut, (allt man kan se då) kommer ihåg lättnaden när ja såg två armar å två ben å ett huvud. Å en hel ryggrad, hjärtat slog som de skulle.. en stor sten föll, å kunde man älska barnet mer än va ja redan gjorde så hände de då J

Nyfiken som jag e så ville ja ju veta könet såklart, hade ju känt på mej hela graviditeten att de va en kille, så man ville väl mest ha de bekräftat. Som hon såg så fanns de inga tvivel om saken, de va en kille, hon kunde säga till 95 procent säkerhet att de va så, mer får hon inte säga, va rätt tydligt att de va en pojk om man säger så J men man vet ju aldrig. Men ja e rätt säker. Även säker på att jag aldrig har sett nåt finare, min son. Helt otroligt bedårande.

Då inköptes även första kläderna, till släkten och visade stolt bilderna på lillen, såg ju på alla att dom va glada å stolta, men dom tyckte nog ja va lite fjantig när ja talade om för dom se så vacker å fin han e J

Har satt upp en bild åt ”mormor å morfar” på kylskåpet och även hos ”moster” kopierade några bilder, själv har ja ramat in originalen å ska ha på väggen. Behöver ja skriva att ja strålade av lycka? Nu gick ja även ut me graviditeten till omgivningen. Nu visste man att de va bra me barnet, sen började ja bli så pass stor så de va svårt att dölja. Plus att ja hade börjat få väldigt ont i fogarna och ryggen, och benen, redan flera veckor innan å de blev ju inte bättre.

Trots all smärta i kroppen så njöt ja, va så lycklig!

Graviditets  berättelsen

Allt började kan man väl säga en helg i Mars, då en tillfällig förbindelse skedde, efter fest å krogbesök.

Tänkte inte mer på detta förens ca 3-4 veckor senare, då jag började få väldigt ont i magen. Trodde att de va mensen som var på gång (inte haft ordentlig mens eller regelbunden på länge pga sjukdom) nån liten blödning då å då. så jag  tänkte att nu e de nog en ordentlig riktig mens på gång me tanke på hur de värkte i magen.

Gick några dagar och ingen mens kom, å värken blev värre. Tillslut ringde jag gyn mottagningen å fick en tid samma dag, då ja misstänkte att jag åkt på nån inflammation eller infektion i äggstockarna, tänkte till å me på klamydia.

Och alltid vid en gyn undersökning så startar den med ett graviditets test, jag går å kissar i burken, tillbaka in i rummet och lämnar över den, går in bakom skynket och tar av mej byxorna å sätter mej på gynstolen, längre än så kommer jag inte.

Sammanlagt kanske de tog 1-2 minuter. Så hör jag, du e gravid Erika. VA????? Kommer de ifrån mej. – men men men.. – finns inga tvivel, sa barnmorskan, du e helt säkert gravid. Kollade på stickan och båda strecken lyste blått. En sån stor chock, så ni anar inte, Så fruktansvärt oväntat.

Reaktionen blev ju, att ja satt me mitt huvud i händerna och bara sa ”nej, nej, nej”

Vi pratar lite, hon frågar om ja vet vem ”pappan” är, och om ja haft oskyddat sex.

Och jag svarar med darrande röst att jag vet vem han är, men att vi inte har nån relation, utan att det var en tillfällig förbindelse.  Att jag hade oskyddat sex, e fruktansvärt oansvarigt av mej, det erkänner jag. MEN jag trodde inte att de fanns nån möjlighet till å bli gravid i mitt tillstånd. Hade fått veta en tid innan att ja hade väldigt lågt blodvärde, led av B12 brist och B vitaminbrist. Riktig mens kom ja knappt ihåg när jag hade sist. Tog två sprutor i veckan för mina vitamin brister. Och även när man läser om B12 brist så står de att de ofta förekommer barnlöshet. Känner även en person som lider av både B12 brist och barnlöshet. Hade slutat med mina p-piller för å få ordning på kroppen.  Men visst, oansvarigt ändå. Tänkte inte till 100 procent. Men jag gjorde de aldrig medvetet de e en sak som e säker.

Fick en ny tid av henne, för å återkomma. Vinglar ut därifrån. Tårarna bara börjar forsa på mej, chocken bara vällde över mej. Totalt knäckt! Kroppen orkar inte bära mej, så ja slår mej ner på en soffa utanför, på med solglasögonen (tur man e beroende av dom) vill inte att folk ska se skräcken å tårarna i ögonen. Får upp telefonen å ringer min syster, å kan inte prata, stammar och stortjuter. Hon vet ju inte va som pågår, kommer inte riktigt ihåg va hon säger heller. Vet bara att jag får fram att ja e på vårdcentralen å klarar inte av å cykla hem. Hon frågar väl vad som har hänt,  ja får väl fram mellan gråt attackerna ”jag e gravid”

Får skjuts hem, och syrran följer me mej hem och vi går igenom va som hänt. Jag vet inte va ja ska tycka och tänka. Enda jag känner e att situationen inte e bra, har inga känslor för ”pappan” och kan inte se att ja nångång skulle kunna få de heller. Blir arg på mej själv, för att jag har hamnat i en sån situation. ”jag, ha ett barn” mitt liv gick ut på att ha så roligt som möjligt, ”frihet, fest, ta dagen som den kommer å bara ha kul. Jag e inte redo för ett barn”

Jag älskar barn å har alltid velat ha barn, men inte på det sättet, och jag va mitt uppe i en period av livet då jag bara festade och levde livet helt enkelt. Ett barn ingick inte direkt i planerna av va ja ville göra me livet just då.

Samtidigt som jag e väldigt känslig, och älskar barn och människor. Hur ska ja orka ta bort de? Hur ska ja kunna leva me att ja tagit bort en del utav mej? Klarar jag det?

Insåg att ja behöver fundera både en å 5 gånger på de, innan ja kunde veta svaren. Om man inte känner på en gång vad som behöver göras, så ska man inte göra nåt impulsivt och ogenomtänkt. Jag va så fruktansvärt kluven. Att situationen me mannen ifråga va som den var så gjorde de ju extra svårt. Plus att jag hade börjat träffa en annan man, bara nån vecka innan. Påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv. Hur ska de gå, hur kommer han ställa sig inför de? Att han har ett förhållande me en kvinna som väntar en annan mans barn?

Då alla visste att jag hade så ont å skulle kolla upp va som va fel på mej, så fick ju dom närmaste veta på en gång att jag va me barn, inget å va tyst om tänkte ja. Dom va ju oroliga, plus att, ska ja genomgå en abort behöver ja mycke stöd. Ska ja behålla de, vill ja höra va alla tycker om de å ha stöd där också. (då pratar ja om de närmaste i familjen, och närmaste vännerna)

Dagarna gick, och värken i magen blev bara värre och värre, hade så fruktansvärt ont, klarade inte å stå eller gå eller nånting när attackerna kom. I sängen låg jag i fosterställning å bara grät av smärta. Samtidigt som ja hade fullt upp me å tänka på hur ja skulle göra, va ja orolig för vad som hände i magen. Att man har som mensliknande värk e helt normalt i början av graviditeten talade barnmorskan om för mej. Men nu va de ju värre än nångonsin.

Så en dag på jobbet, så fick jag så frukstansvärt ont, så ja behärskade knappt å jobba. Blev så rädd så ja bara grät. Ringde iaf tillslut vårdcentralen, hade fått direktnumret till henne ja hade varit hos. Och hon sa till mej att ringa gyn akuten i karlstad. Så de gjorde ja. Fick prata me en jätte trevlig kvinna, och jag förklarade va som stod på. Hon sa – åk hit så fort du bara kan.

Jag förklarade att jag jobbar och slutar inte fören klockan två. Hon sa- ja upprepar åk hit så fort du bara kan. Dina symptom låter som att du har utomhavandeskap (att fostret sitter på äggstocken) de kan va väldigt farligt för både dej å barnet talade hon om.

Jag bara rusar ut, och efter springer en arbetskollega (som vet om situationen) hon står mej mycke nära. Och jag lutar mej mot väggen å slår å gråter, ja va så rädd, en rädsla ja ej kan beskriva.

Ja visste samtidigt inte va ja skulle känna. Ska ja hoppas att dom måste ta bort fostret?  E Ja rädd för att fostret måste bort?? Samtidigt som jag va rädd för mitt eget liv.

Får inte tag på nån såklart, får tag på syrran tillslut men hon skulle börja jobba strax, men hennes man kör mej till karlstad. Va den värsta resan till karlstad ja nångång gjort. Kändes som vi åkte i en evighet.

Vi får gå in i ett rum å vänta, som tur e så behöver vi inte vänta värst länge innan jag får komma in till läkaren. Hon utför ett vaginalt ultraljud på mej, en stav me kamera i kan man väl säga att de e. så ser man på en skärm (precis som på ett vanligt UL) å hon kollar å kollar. Och visar mej sen, fostret, och när jag får se den lilla svarta pricken i påsen på skärmen där, och hör att hon säger att allt ser bra ut, fostret ligger där de ska. Så börjar tårarna rinna..av lättnad.. kan säga att jag har aldrig sett så vacker svart prick i hela mitt liv. Där kom svaret på mina frågor, efter ultraljudet fanns inga tvivel om vad ja skulle göra. Från den stunden jag såg barnet, som då va en svart prick, så va de kärlek. Då enligt hennes uträkning va barnet 5 veckor och 2 dagar gammal!

Den värken jag hade i magen, berodde på att äggstocken på höger sida som hade släppt ägget som blev befruktat, va i ”chock” som hon förklarade de, så den va irriterad och svälld. Och skulle ge sig om några veckor.

Blev lättare att ”leva” med smärtan också när man visste va den berodde på och att de inte va farligt, men usch va ont ja hade. Smärtan höll i sig kanske en månad till sen gav den me sig.

Jag började känna av graviditeten på ett annat sätt, kände värmen i magen som heller inte går att beskriva. Fick höra att det e ju bara en ”geleklump” eller nåt i den stilen, men har man sett sitt ”barn” och man känner den där värmen i magen, så e de lättare sagt än gjort å ta bort de. Trots omständigheterna och all olycka, så kunde ja bara inte göra abort. Barnet hade fastnat i mitt hjärta, samma dag som ja fick ”se” det!

Men tvetsamheten satt kvar ändå, de ska ja inte neka till, men blev alltid påmind av värmen i magen varje gång ja tvivlade om ja hade gjort rätt val, Att ja hade gjort rätt!