Del Ett
Graviditets berättelsen
Allt började kan man väl säga en helg i Mars, då en tillfällig förbindelse skedde, efter fest å krogbesök.
Tänkte inte mer på detta förens ca 3-4 veckor senare, då jag började få väldigt ont i magen. Trodde att de va mensen som var på gång (inte haft ordentlig mens eller regelbunden på länge pga sjukdom) nån liten blödning då å då. så jag tänkte att nu e de nog en ordentlig riktig mens på gång me tanke på hur de värkte i magen.
Gick några dagar och ingen mens kom, å värken blev värre. Tillslut ringde jag gyn mottagningen å fick en tid samma dag, då ja misstänkte att jag åkt på nån inflammation eller infektion i äggstockarna, tänkte till å me på klamydia.
Och alltid vid en gyn undersökning så startar den med ett graviditets test, jag går å kissar i burken, tillbaka in i rummet och lämnar över den, går in bakom skynket och tar av mej byxorna å sätter mej på gynstolen, längre än så kommer jag inte.
Sammanlagt kanske de tog 1-2 minuter. Så hör jag, du e gravid Erika. VA????? Kommer de ifrån mej. – men men men.. – finns inga tvivel, sa barnmorskan, du e helt säkert gravid. Kollade på stickan och båda strecken lyste blått. En sån stor chock, så ni anar inte, Så fruktansvärt oväntat.
Reaktionen blev ju, att ja satt me mitt huvud i händerna och bara sa ”nej, nej, nej”
Vi pratar lite, hon frågar om ja vet vem ”pappan” är, och om ja haft oskyddat sex.
Och jag svarar med darrande röst att jag vet vem han är, men att vi inte har nån relation, utan att det var en tillfällig förbindelse. Att jag hade oskyddat sex, e fruktansvärt oansvarigt av mej, det erkänner jag. MEN jag trodde inte att de fanns nån möjlighet till å bli gravid i mitt tillstånd. Hade fått veta en tid innan att ja hade väldigt lågt blodvärde, led av B12 brist och B vitaminbrist. Riktig mens kom ja knappt ihåg när jag hade sist. Tog två sprutor i veckan för mina vitamin brister. Och även när man läser om B12 brist så står de att de ofta förekommer barnlöshet. Känner även en person som lider av både B12 brist och barnlöshet. Hade slutat med mina p-piller för å få ordning på kroppen. Men visst, oansvarigt ändå. Tänkte inte till 100 procent. Men jag gjorde de aldrig medvetet de e en sak som e säker.
Fick en ny tid av henne, för å återkomma. Vinglar ut därifrån. Tårarna bara börjar forsa på mej, chocken bara vällde över mej. Totalt knäckt! Kroppen orkar inte bära mej, så ja slår mej ner på en soffa utanför, på med solglasögonen (tur man e beroende av dom) vill inte att folk ska se skräcken å tårarna i ögonen. Får upp telefonen å ringer min syster, å kan inte prata, stammar och stortjuter. Hon vet ju inte va som pågår, kommer inte riktigt ihåg va hon säger heller. Vet bara att jag får fram att ja e på vårdcentralen å klarar inte av å cykla hem. Hon frågar väl vad som har hänt, ja får väl fram mellan gråt attackerna ”jag e gravid”
Får skjuts hem, och syrran följer me mej hem och vi går igenom va som hänt. Jag vet inte va ja ska tycka och tänka. Enda jag känner e att situationen inte e bra, har inga känslor för ”pappan” och kan inte se att ja nångång skulle kunna få de heller. Blir arg på mej själv, för att jag har hamnat i en sån situation. ”jag, ha ett barn” mitt liv gick ut på att ha så roligt som möjligt, ”frihet, fest, ta dagen som den kommer å bara ha kul. Jag e inte redo för ett barn”
Jag älskar barn å har alltid velat ha barn, men inte på det sättet, och jag va mitt uppe i en period av livet då jag bara festade och levde livet helt enkelt. Ett barn ingick inte direkt i planerna av va ja ville göra me livet just då.
Samtidigt som jag e väldigt känslig, och älskar barn och människor. Hur ska ja orka ta bort de? Hur ska ja kunna leva me att ja tagit bort en del utav mej? Klarar jag det?
Insåg att ja behöver fundera både en å 5 gånger på de, innan ja kunde veta svaren. Om man inte känner på en gång vad som behöver göras, så ska man inte göra nåt impulsivt och ogenomtänkt. Jag va så fruktansvärt kluven. Att situationen me mannen ifråga va som den var så gjorde de ju extra svårt. Plus att jag hade börjat träffa en annan man, bara nån vecka innan. Påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv. Hur ska de gå, hur kommer han ställa sig inför de? Att han har ett förhållande me en kvinna som väntar en annan mans barn?
Då alla visste att jag hade så ont å skulle kolla upp va som va fel på mej, så fick ju dom närmaste veta på en gång att jag va me barn, inget å va tyst om tänkte ja. Dom va ju oroliga, plus att, ska ja genomgå en abort behöver ja mycke stöd. Ska ja behålla de, vill ja höra va alla tycker om de å ha stöd där också. (då pratar ja om de närmaste i familjen, och närmaste vännerna)
Dagarna gick, och värken i magen blev bara värre och värre, hade så fruktansvärt ont, klarade inte å stå eller gå eller nånting när attackerna kom. I sängen låg jag i fosterställning å bara grät av smärta. Samtidigt som ja hade fullt upp me å tänka på hur ja skulle göra, va ja orolig för vad som hände i magen. Att man har som mensliknande värk e helt normalt i början av graviditeten talade barnmorskan om för mej. Men nu va de ju värre än nångonsin.
Så en dag på jobbet, så fick jag så frukstansvärt ont, så ja behärskade knappt å jobba. Blev så rädd så ja bara grät. Ringde iaf tillslut vårdcentralen, hade fått direktnumret till henne ja hade varit hos. Och hon sa till mej att ringa gyn akuten i karlstad. Så de gjorde ja. Fick prata me en jätte trevlig kvinna, och jag förklarade va som stod på. Hon sa – åk hit så fort du bara kan.
Jag förklarade att jag jobbar och slutar inte fören klockan två. Hon sa- ja upprepar åk hit så fort du bara kan. Dina symptom låter som att du har utomhavandeskap (att fostret sitter på äggstocken) de kan va väldigt farligt för både dej å barnet talade hon om.
Jag bara rusar ut, och efter springer en arbetskollega (som vet om situationen) hon står mej mycke nära. Och jag lutar mej mot väggen å slår å gråter, ja va så rädd, en rädsla ja ej kan beskriva.
Ja visste samtidigt inte va ja skulle känna. Ska ja hoppas att dom måste ta bort fostret? E Ja rädd för att fostret måste bort?? Samtidigt som jag va rädd för mitt eget liv.
Får inte tag på nån såklart, får tag på syrran tillslut men hon skulle börja jobba strax, men hennes man kör mej till karlstad. Va den värsta resan till karlstad ja nångång gjort. Kändes som vi åkte i en evighet.
Vi får gå in i ett rum å vänta, som tur e så behöver vi inte vänta värst länge innan jag får komma in till läkaren. Hon utför ett vaginalt ultraljud på mej, en stav me kamera i kan man väl säga att de e. så ser man på en skärm (precis som på ett vanligt UL) å hon kollar å kollar. Och visar mej sen, fostret, och när jag får se den lilla svarta pricken i påsen på skärmen där, och hör att hon säger att allt ser bra ut, fostret ligger där de ska. Så börjar tårarna rinna..av lättnad.. kan säga att jag har aldrig sett så vacker svart prick i hela mitt liv. Där kom svaret på mina frågor, efter ultraljudet fanns inga tvivel om vad ja skulle göra. Från den stunden jag såg barnet, som då va en svart prick, så va de kärlek. Då enligt hennes uträkning va barnet 5 veckor och 2 dagar gammal!
Den värken jag hade i magen, berodde på att äggstocken på höger sida som hade släppt ägget som blev befruktat, va i ”chock” som hon förklarade de, så den va irriterad och svälld. Och skulle ge sig om några veckor.
Blev lättare att ”leva” med smärtan också när man visste va den berodde på och att de inte va farligt, men usch va ont ja hade. Smärtan höll i sig kanske en månad till sen gav den me sig.
Jag började känna av graviditeten på ett annat sätt, kände värmen i magen som heller inte går att beskriva. Fick höra att det e ju bara en ”geleklump” eller nåt i den stilen, men har man sett sitt ”barn” och man känner den där värmen i magen, så e de lättare sagt än gjort å ta bort de. Trots omständigheterna och all olycka, så kunde ja bara inte göra abort. Barnet hade fastnat i mitt hjärta, samma dag som ja fick ”se” det!
Men tvetsamheten satt kvar ändå, de ska ja inte neka till, men blev alltid påmind av värmen i magen varje gång ja tvivlade om ja hade gjort rätt val, Att ja hade gjort rätt!
