trimi´s värld

nog många som kan dock inte ja..undrar när ja klarar vill å orkar göra de?? har känt mej tillfreds me mej själv å situationen länge nu. skönt å va ensam å oberoende, inga bekymmer, bara fokusera på mej själv å bebisen.. men alla får vi ju bakslag..å idag e en sån dag.. ja vill ju vara lycklig och dela de me en man..vill ha nån som tar hand om mej å lever för mej å blir glad när han vaknar me mej å inte gör mej illa.. men när ska man våga satsa å lita på de igen?? har ju aldrig slutat lyckligt förr..så fort ja ger mej hän så drabbar de bara mej själv å mitt psyke..å ja får jobba för å ta mej upp igen..de tär liksom.. för varje smäll så drar man sig mer å mer undan.. ja e rädd för att ja aldrig ska våga älska igen.. rädd för å aldrig få uppleva de där fina igen..(som ja egentligen aldrig har gjort) har ju trott att de varit fint, tills ja åkt dit.. ja e ju redo egentligen..ja har mognat å växt i mej själv... men en vacker dag kanske man finner den rätta å de kommer kännas i hela kroppen..antar att de finns en för alla..men ibland undrar man.. min rädsla för kärlek kan ju oxå göra att ja missar mycke bra genom att janbara ser de negativa å tror de värsta, istället för å se de fina å positiva.. uhh.. får iaf snart en man i mitt liv, som ja kan älska tills den dagen ja dör å även efter de utan å behöva vara rädd..en sak e säker, kommer skydda han me mitt eget liv om så behövs.. nedkomsten närmar sig å ja e även rädd för hur de kommer bli efter den.. kommer ja få lugn å ro å va lycklig..eller kommer ja kämpa slåss gråta?? ja vet inte.. han e redan mitt allt..kan bara tänka mej hur de kommer kännas då han väl e ute..lycklig kommer ja vara i vilket fall som helst..frågan e bara om ja slipper vara rädd??.. nä nu ska ja ge mej.. ältande blir man väl inge lyckligare av!